Då har stunden kommit till huvudet och här kommer jag att utgå från kraniosakralterapin. Fram till mitten av 1900-talet var den allmänna opinionen att de olika kraniedelarna var sammanväxta. William Garner Sutherland, PhD, fyllde ett kranium med torkade bönor och placerade kraniet i en hink med vatten. Kraniets ben knuffades sakta isär när bönorna svällde, och det ledde till upptäckten att sömmarna mellan delarna möts i olika vinklar. Delarna möts i 128 olika vinklar och för dessa vinklar finns en utvecklad teknik för avspänning, framtagen av Alain Gehin. I slutet av 1970-talet bevisade Dr. John Upledger att kraniet inte växer samman under livets gång och att det finns elastiska fibrer, icke-elastiska collagenfibrer, samt blodkärl inuti sömmarna, precis som i övriga leder i kroppen. Det han också hittade var nervtrådar i sömmarna, som han spårade tillbaka till Choroideus, en klaff som kontrollerar filtreringen av spinalvätskan från blodet. Han drog slutsatsen att den drivande kraften bakom den så kallade kraniosakrala rytmen, är öppningen och stängningen av denna klaff, vilket får kraniet att rytmiskt expandera och dra ihop sig.

Delarna i huvudet är; nackben, hjässben, pannben, tinningsben, etmoidben, kilben, överkäksben, underkäksben, näsben, kindben, käkled och yttre örongångsöppning. Vi har naturligtvis även hjärnan, men den kommer jag inte att gå in på här.

Det finns också hjärnhinnor, som liknar tunna och känsliga ledband, och de håller de individuella kraniebenen på plats, samt separerar dem från hjärnan. De behöver vara starka nog för att hålla samman kraniebenen, men också flexibla nog för att låta sömmarna röra på sig. Hjärnhinnorna består av tre lager tunna ligament som omger hjärnan och ryggmärgen. De beskyddar, näringsger och förankrar. Närmast kraniet ligger det yttersta av de tre lagren. Det kallas för Dura Mater. Hjärnhinnorna delas i två delar där den yttre skyddar insidan av kraniet och det inre bildar veck som skyddar de olika delarna av hjärnan. Duralröret kallas den del av hjärnhinnorna som går ner i ryggraden. Alla de så kallade spinalnerverna passerar, på sin väg ut i kroppen, genom duralröret. Detta gör att spänningar eller vridningar i duralröret kan påverka effektiviteten på nervsignalerna. Hinnorna kan förlora sin elasticitet på grund av feber, infektioner, fysiska trauman, kronisk stress och medicinering.